Saga Abramsson

En människa på resande fot, som bloggar för tidningen Sydöstran.

Hör av dig

Skriv ett mejl och följ mig online

Facebook + Instagram: @Sagaabramsson

Om du har några frågor eller vill tipsa om någon artikel, är du varmt välkommen att lämna en kommentar, dela dina idéer eller bara säga hej.

Kontakta mig på sagaabramsson@icloud.com

8/3 - INTERNATIONELLA KVINNODAGEN SPENDERAS PÅ VÄGARNA FRÅN WELGEVONDEN TILL JOHANNESBURG

Plötsligt, när jag sitter här i bilen, får jag perspektiv. Inom kort är nuet dåtid, inom kort säger jag "Jag har varit i Nepal i en månad" och "Jag var i Sydafrika en månad och arbetade på ett reservat för att bevara vildlivet." - Plötsligt förstår jag hur det låter i en annans öron, plötsligt känns de båda länderna så långt bort, som om jag tvivlar på om jag faktiskt var där.

Nej, nu pratar jag som om jag redan har begett mig hemåt, till Sverige. Det har jag inte. Än sålänge sitter jag bara i minibussen påväg från Welgevonden. Inom en timme eller två anländer vi till Johannesburg och efter en god natts sömn samt ompackning så avgår flyget med mig imorgon, lördag, 19.15. Klockan 11.00 på söndag landar jag i Köpenhamn, Danmark, och några timmar därpå befinner jag mig på svensk mark.

Tiden går fort när en har kul, när mer tid har spenderats i sällskap av andra, när jag socialiserar mig, lär känna folk, istället för att isolera mig. Sista veckan har jag kanske pratat som mest, varit som mest avslappnad med volontärgruppen. Vågat lita på att jag är välkommen, delta, skratta, släppa garden. Och det är makalöst vad det gör med upplevelsen, hela situationen förändras. Varje game drive blir ett rent nöje, varje ögonblick blir så mycket mer värdefullt, avgörande, magiskt. "We're in this together" -kind-of-thing. Hur det känns så mycket enklare att berätta om det som sker genom att uppleva det med andra, kanske för att jag genom att lyssna på dom andra förstår vad som kan vara intressant, vad vi faktiskt håller på med, få en annans perspektiv.

MARCH 7TH, THUR - ANTILOPER, HUR GÖR DE?

NEDAN: Trots att bilden kunde varit mer ambitiös så hoppas jag att ni kan se vätskan som klibbat sig fast kring stjälken. -Det är vätskan som hyenor använder för att markera sitt revir. En klibbig vätska som hyenan utsöndrar via kanalen - och stanken! - En blandning av fotsvett och gammal tvätt som legat fuktig i ett år. På grässtrået finns fyra droppar, två vita och svarta. Dom svarta stannar kvar flera dagar, dom vita indikerar att hyenan precis har varit här, eftersom dessa droppar försvinner bara någon timme efter att de kommit dit.

NEDAN: Jag insåg att jag knappt har fått några bilder på dom arter vi har sett mest av - Impalorna! Impalan är en typ av antilop, som lever i flock.

Hanar har horn, honor har inte. Vanligtvis är det en ledarhanne för varje flock, resterande är honor, ungar och unga vuxna. Unga honor som växter upp stannar kvar i flocken, hanarna lämnar (vid 2-3 års ålder) för att finna en egen flock. -Fram till dess lever hanarna enskilt, i egna "Bachelor "-herds/flockar. Såhär förhåller sig, överlag, alla antiloper. -Övriga antiloper som vi har i reservatet är Gnu, Kudu, Eland (vars foton jag tyvärr inte vet vart befinner sig), och Waterbock (Vattenbock). Bilder på dessa finns nedan.

NEDAN, Antiloper av olika slag som finns I reservatet. Uppifrån: Kudus, Waterbock, Gnu, Eland (biggest antilop in the world). Ovan kan du läsa om antiloparternas sociala strukturer, hur de förhåller sig till varandra.

6/3, WED - SCULLS, BABOON TAILS & CHEETAH FOOD

NEDAN: Baboon Tail - Direkt översatt till svenska blir det "Babiansvans". - Dehär, enligt mig, märkliga växterna kör vi förbi hundratals av varje dag. Från början trodde jag att det var brända stammar efter gamla bränder. När de är i blomning, under Maj/Juni/Juni, får de lila stora blommor. Googla, så häftiga!

NEDAN & OVAN: LATERON - Greg, som numera är den enda koordinatorn i campet, lovade oss att han skulle visa sin skull kollection. Aldrig trodde jag att så många skallar kunde rymmas i den lådan! Tusen gånger bättre än att gå på museum och se inglasade skallar. Här fick vi känna, ta isär, sätta ihop och ställa frågor i oändligheter! På bilderna ser vi alltifrån ormkranier till babian och- lejonkranier (det största).

Dethär var även sista gången jag skulle komma att få vara med och mata gepardsyskonen. Eftersom det inte var några andra fordon (dvs guider med turister) fick vi chansen att komma närmare dom än någonsin tidigare. Greg (koordinatorn) körde så nära som att när vi stannat så låg geparderna knappt tre meter bort och åt! Något annat glädjande var att geparderna för första gången hade fångat ett riktigt byte, helt på egen hand. Greg hade fått rapporten för ett pardagar sedan, om att någon sett hur dom tre syskonen för första gången hade jagat och lyckats fälla en gnukalv! - Ett litet byte förvisso, men en början! Enligt dom med koll så kommer syskonen lära sig jaga helt på egen hand förr eller senare, allteftersom instinkterna kickar in. Men pga moderns bortgång (som annars skulle lära dom) beräknas det ske mycket senare än vanligt (kanske ett år eller 2).

5TH MARCH, TUES - GRASS SAMPLES 2.0

Andra dagen av gräsprovning. Nu har vi fått in rutinerna och känner att vi baddare på att ta gräsprover! - Då det endast är två stycken som får uppgifter, något att göra för att utföra proverna bidrar det lätt till att dom andra blir uttråkade. -Igår kämpade vi med dethär, visst var de två förta omgångarna nya och intressanta, men framåt slutet av dagen tröt motivationen. Idag däremot gjorde vi det bästa av det! Någon gick förväg, ställde sig på dom ställen vid måttbandet där prover skulle tas, så att personen med mätinstrumentet (den oranga stora järnmojängen som ni ser bilden) slapp tänka ut detta själv. Vi spelade även "ett skepp kommer lastat", spelade varandras karaktärer och sjöng sånger. +njöt av solen som idag inte var lika påtaglig som igår. Läs mer om gräsprovning och om hur det går till nedan, måndag 4/3.

4/3, MON - AGERAR YOGAINSTRUKTÖR + GRASS SAMPLES

Gräsprover - En dag som skilde mot tidigare dagar! Vanligtvis är vi vana vid att sitta ned i princip under hela game drive'n (under hela tiden vi är ute och kör), när vi observerear djuren, gör rhino ID:ng, game transex etc. Personligen brukar jag dock stretcha så ofta jag kan, och ta varje chans jag får att sträcka på mig - under toapauser och luchen) för att inte låta musklerna somna. -Idag blev det ändring på det. Idag fick vi röra på oss!

Grass sampels (gräsprover) utförs årligen, på samma specifika olika platser, och samma specifika tider. På olika platser som Greg markerat på kartan stannar vi till, mellan 20-40 minuter kan det ta, för att rulla ut hundra meter måttband i ett bestämt vädersträck. Var tredje meter kollar vi in hur högt gräset är (med det oranga mätinstrumentet som ni ser på bilden), hur mycket av gräsets som betats av, vilket slags gräs som växer inom den kvadratmetern (tro mig, det finns minst hundra olika grässorter som vi har spanat in) och för sedan in all data till "cyber tacker"n (till synes en mobil med olika data-och "obersera djur-och natur i Welgevonden-program" inprogrammerade).

Gräsproverna utförs för att kunna se vart det växer näringsrikt gräs, för att t.ex få veta varför en del djurarter ser tanigare ut än andra, var någonstans djuren håller till och betar, vilka grässorter de tycker om och inte. Vidare, för att reservatet ska kunna förbereda sig inför svårare tider, exempelvis under vintern, och kunna förebygga undernäring på bästa vis.

MÄTINSTRUMENT:

1. Det stora oranga järn-mätinstrumentet (se bild ovan). På bilden ovan kan ni se att det finns en orange järnstolpe med en orange skiva på - denhär skivan går att föra upp och ner längs röret. Vi placerar instrumentet med röret i marken, för upp skivan för att sedan släppa den igen. Skivan faller till dess att gräset stoppar den. Vi läser av på röret, där det finns siffror utritade, vart skivan stannade, och den siffran är svaret på hur högt gräset just där är! Förståeligt?
2. Dethär noterar vi ned i "cyber tacker"n (till synes en mobil med olika data-och "obersera djur-och natur i Welgevonden-program" inprogrammerade). Denhär syns på flera av bilderna, ser dock ut som att personen håller i en mobil.
3. Efter dethär noterar vi också hur mycket av gräset (på en kvadratmeter) som har betats av, på en skala från 0-100% - där 0% betyder att inget ät betat och 100% betyder att allt är betat.
4. Sedan är det mest Greg som rapporterar till oss vilka grässorter som är dom tre mest framhävande, som vi sedan för in i cyber tracker'n. Nog lärde vi oss en del olika gräs och hade fritt fram att komma med teorier om vad vi trodde det var, men Greg är den som vet..!
5. Första gräsprovet klart! - Nu går vi tre meter framåt längs måttbandet och gör samma sak där. Detta upprepas tills dess att vi har rört oss hundra meter. Sedan går vi tillbaka till bilen.

MARCH 3RD, SUNDAY - LEDIG

Tacksam för vinden som pustar till emellanåt. Tacksam för att det är molnigt. Tacksam att jag spenderat så mycket tid som möjligt i solen, att stunderna i skugga är lätträknade.

Kanske är det bra att wifi't lite svårflörtat, annars hade jag ej skrivit dessa ord? Det är söndag, än en gång. Sista söndagen här, helt otroligt, vill sätta ord på det jag känner men innan dess behöver jag nog skriva några fler rader. Jag sitter mellan mitt tält och stängslet, som vätter ut mot vildmarken. Jag känner hur ett leende i mungipan uppenbarar sig när jag ser hur vårtsvinsungarna leker med varandra bland gnuerna som harmoniskt går runt och betar. Någonstans hörs en King Fisher sjunga, som snabbt byts ut mot "The red Eyed dove"s toner. Det doftar After Sun och trots att håret troligtvis fortfarande är väldigt smutsigt är jag så tillfredsställd efter doppet i poolen tidigare. Kaffet känns lyxigt, precis som alla gånger tidigare, eftersom endast den feta mjölken finns som alternativ.

Tankarna avbryts av hovar som galopperar, jag vänder upp huvudet mot fältet (savannen-ish) och ser på medan tre st zebror jagar varandra. Beskådar hur dom försöker trilskas, komma ifatt och nafsa på varandra. Hur de får ett vårtsvin att vettskrämt springa därifrån. Det är första gången som jag ser dem galoppera såhär fort, på riktigt. Naturligt, inte bara halvt travande för att undvika oss. Dom sex hovar som slår i marken låter snarare som hundra, bastant men låter ändå så dovt. 

MARCH 2ND, SATURDAY - ÅRLIGT MARATHON & BRAI (=BBQ/GRILLNING)

MARCH 1ST 2019 - IT'S FRIDAY! & LEJONKUNGEN

Har nog aldrig, I tankarna, återkommit såhär många gånger till "Lejonkungen", Disneyfilmen, på så få veckor. -Vilket egentligen make no sense, eftersom "Lejonkungen" utspelar sig i Kenya, ej i Sydafrika.

Jag tänker på filmen var gång jag ser gnuer, motsägelsefullt nog som minst när jag ser lejon.
Varesig jag hör eller ser gnuerna, om de betar, leker eller flyr. Alltid återkommer samma scen. Scenen då en ofantlig jord gnuer flyr, springer i panik för att undkomma hyenorna.
Plötsligt kommer på mig själv med att återspela hela scenen för mitt inre. Hur lilla Simba är kvar, ensam i ett bergspass, en lejonunge som för dom panikslagna gnuerna endast ser ut som en nyans bland dom gyllene klipporna. Chanslös. Hur Mofasa kommer till undsättning.
Hur Scar hela tiden finns I bakgrunden, ser på. Iakttar hur Mofasa biter tag i Simba, agerar så naturligt, självklart och faderligt som bara någonsin går. Handlar ur kärlek. Hur han springer, med Simbas nackskinn mellan tänderna, fortsätter, hoppar och, trampar snett.
Minns, hur de två skiljs åt, hur Simba klamrar sig fast i en gren, bara några centimeter ifrån gnuernas spetsiga horn när de susar förbi.
Hur Mofasa litar på att hans bror ska hjälpa honom, när han kastar sig upp mot bergsväggen för att undkomma havet av horn och klövar nedanför,
Hur Scar sviker. 

Och på ett ögonblick är det över. Det blir så tyst, dammet yr fortfarande omkring i luften, Simba som tror att lejonet som ligger där borta är vid liv. Hans skam och skuldkänslor då han inser att kroppen inte längre kunde bära hans pappa. 

Jag vet ej vad det är, med den här filmen. Liksom filmen "Spirit", vildhästen som  förblev just vild, så utspelar berättelsen sig i naturen. Med karaktärer i form av djur. Vilket gör att händelserna, känslorna blir så mycket mer tillåtet. Om det vore människor hade det kanske varit för lätt att börja döma. Eftersom vi tror oss veta så mycket om vår egen art så kanske berättelsen, relationerna blir för laddade, eller för vardagliga. Att djuren ifråga är så oskyldiga (tja, bortsätt från Svar och kompani), att replikerna  från dem blir sannare än om en människa hade uttalat dem. 

Menmen, som sagt utspelar ju sig inte Lejonkungen här, i Sydafrika. Trots det tror jag mig kunna relatera till så många scener ur den. Bilderna i dethär inlägget redovisar ett urval av dom platser som får mig att tänka på; Paradiset, Hakuna Mathata - där Timon och Pumba redan har bosatt sig när Simba anländer dit. Stjärnhilmlen - då inga stjärnor vill fastna på bild så blir det istället en bild på åskovädret, häromnatten). Savannen, vattenhålet, där alla djuren samsas, oavsett ränder, fläckar eller horn.

28TH FEB, THURSDAY

Ja hujedamig, tiden går. Under ett par dagar har jag och Anna (volontär från Danmark) hunnit få sällskap av hela tre volontärer till - två från Sverige och en från UK. - Ett oslagbart sammansvetsat team har vi blivit! Men, vad skulle vi tagit vägen om det ej vore för underbara Ashley Greg och Carmen, våra koordinatorer, reserv researchers, tack vare dem är vi både hela och oskadda! Vi blir en liten familj, som häller smutsigt poolvatten på varandra, lagar mat ihop, spejar åt den ena medan den andra gör en "bush pee" - dvs går på toa i naturen, ibland bland aggressiva djur, såsom elefanthannar som är i parningssäsongen (se nedan).

FEB 27TH, WEDNESDAY GIRAFFLYCKA OCH VÅRRTSVINSBAD + SPÅRNING  

OVAN: tre tassavtryck i ett! Det stora ovala med mönster, liknande hav(?) är elefant, troligen en fyllvuxen hanne. I detta ser vi dessutom en hyena samt en several (ett kattdjur). Hyenans framtassar är mycket större än dess baktassar pga underlätta i jakt och för att kunna bära upp främre delen av kroppen. Samma sak gäller elefant - framfötterna (/tassarna?) är större än de bakre för att kunna bära upp det tunga huvudet och snabeln. 

OVAN: GYTTJEBAD NÄR DET PASSAR SOM BÄST. - I 35 GRADERS VÄRME..

NEDAN: Minuten innan hon intog lerpölen poserade hon det bästa hon kunde. Rena modellen + då hon inte hade några kultingar vågade hon närma sig oss och vara nyfiken.

TUESDAY 26TH FEB- NOSHÖRNINGAR SOM LEKER KURRAGÖMMA 

Efter många timmars sökande fann vi dom äntligen, noshörningarna. Än en gång upplyser jag om, och ber om ursäkt för, att jag ej lägger ut några bilder på noshörningar. Pga risken för poaching, dvs att personer som fått för sig att noshörningens horn har läkande krafter söker upp vart bilden togs, tar sig dit, dödar noshlrnignen och tar med sig hornet tillbaka. Enligt olika labtester har man kommit fram till att noshörningens horn består av precis samma material som finns i våra naglar. Alltså dödas noshörningar i hundra-tusentals varje år pga uråldriga traditioner. Längre ner på sidan finns mer skrivet kring dethär.

Hur som helst - efter att en hel dag (07-14)/ game drive passerat så fann vi dom - hundra meter utanför campet stod en stor klunga noshörningar och betade.  Äntligen kunde vi ID:a några. -Anledningen till att vi utför "rhino/noshörnig ID:ing" är just pga det ovan nämnda, rhino poaching - för att kunna säkerställa oss om att våra säkerhetsrutiner och att anti pochching-temaets (superhjältar) fungerar, för att försäkra oss om att alla noshörningar finns kvar och mår bra. +Läs gärna på ompoching/antipoching - du lär bli chockad av det du läser. - Noshörningarna håller på att dö ut - på riktigt! Ex: Häromåret var det stor uppmärksamhet att sista noshörningshanen i norra Afrika fallit offer för poachingen. Nu finns det endast två honor kvar. Från början sa reseachers att dom skulle vara utrotade redan i år, 2019. Nu är prognosen framskjuten och det ser ut som att inga kommer finnas kvar år 2025.  This is happening..!

OVAN: Impalor, tyvärr med all rumpan hitåt. Dock - Ni vet att det ät impalor genom att kolla på rumpan, du kan se "111", alltså att det är varje bakben har ett svart sträck, tillsammans med det svarta sträcket på svansen så bildar dethär talet "111". -Något impalan använder som riktmärke när de springer. 

MONDAY 25/2 - SNART STILLA & EN MAGNIFIKT AGGRESSIV ELEFANT

La jag ut dom texterna? Dem där som var så bra? Kanske dom gick till korgen, nere i högra hörnet, varför?

Kommer på mig själv med att ställa så många "varför", förstår att det låter anklagande

Plötsligt hör jag den, ett kärt återseende,
Den är lågmäld, på riktigt,
Äkta.
Rösten, dendär underbara stämman som jag njuter av att vara nära. Dendär, min, kloka, gamla, lugna röst som säger "Ärsch, Det där har jag glömt för länge sen".

De säger att kreativiteten kommer i stillhet, jag brukar säga det själv, 

Varför känner jag det inte då? Ja är ju stilla, tyst. Trots det kommer ingenting
Behöver sluta sträva, försöka så mycket. Det kommer, allt tar sin tid,
Accepterar, och plötsligt blir allting lättare.
Den är ej här ännu, kreativiteten, den innerliga glädjen, kärleken. Den står ännu på glänt.
För att öppna dörren helt bör jag sluta lägga ner energi på det.
Snart står dörren vidöppen, strålar in starkare solljus än någonsin. Innan jag vet ordet av har jag skrivit tre böcker, skådespelat i fem egenregisserade filmer och producerat fyra amerikanska dramaserier. Och dansat. Dansat, levt, känt.
Och jag ryser, skrattar till, nu, nu öppnades den ytterligare. 

FEB 24TH - 19 - OÄNDLIG DAG MED LITE INNEHÅLL

Idag, Söndag, är vi lediga. Jag har gjort absolut ingenting (beroende på hur en ser det, vem/vad en jämför med). Det har varit en sådan där lång, väldigt lugn, nästan seg, dag. Då tankarna får släpa kroppen fram och då en får ta en sak i taget för att hinna med. -Eller tja, att göra en sak i taget är väl bra oavsett vad en har för dag, det ända vi vet är att allting ständigt förändras, att sekunden som nyss passerade aldrig kommer åter.
-Missförstå mig rätt - Idag har alltså varit en bra dag - långsam, men bra. Harmonisk. För att vara mer konkret så utnyttjade jag sovmorgonen rejält, tog oändlig tid på mig i badrummet (=den gemensamma toalett-och dusch-platsen), yogade och mediterade i sammanlagt 2h - behövligt och SÅ tacksamt! Furthermore, flörtat förtvivlat med wifi't samt beskådat vårtsvinsungar jagas av sjakaler (lyckligtvis, för mig och vårtsvinsungen, så tröttnade jakalen till slut). 

FRI/LÖR 23/2 - EN FASHINERANDE ÅSKÅDNING!

Hm, jag är lite konfunderad. Ju mer jag reser, desto mer engelska tycks jag glömma bort? Normaliserar jag svengelskan allt mer, eller har jag helt enkelt blivit för bekväm..?

Planen var att endast ta ner och sätta upp kameror, samt föra statestik över och observera noshörningar. Innan vi hann göra något av ovan nämnt så körde vi rakt in i klorna på en lejonhona. Hon kom att underhålls oss den kommande timmen. 

OVAN: När vi till en början trodde att vi tog fofon på elefanterna som gick omkring oss. När jag kollade närmare på en bild såg jag plötsligt något som liknande ett lejon på det. Jag kollade upp och där gick hon, totalt ljudlöst. Hennes gyllene päls sammansmällt med det höga gräset. Ashley's teori var att lejoninnan redan hade jagat, fått sig ett byte och nu var på väg hem, till sin flock.

ONSDAG, FEB 20TH 2019 - KÄRT ÅTERSEENDE AV SYSKONSKARAN

Efter fem dagars frånvaro av gepardungarna var det dags att leta upp dom på riktigt. Eftersom lejonen rört sig i samma area dom senaste dagarna så löd teorin att geparderns troligtvis begett lämnat området. - Om lejonhannen, under någon av sina "observation av sitt territorium" rundor, skulle stöta på geparderna skulle han göra allt för att inte låta dom komma levande därifrån.
Med sökaren (se bild nedan/ovan) I högsta hugg körde vi norrut, mot den svarta noshörningens trakter. Ashleys och Carmens teori var lejonhannen förhoppningsvis bara skrämt iväg dom, utan att hinna skada någon.

NEDAN OCH OVAN: Efter tre timmars sökande efter gepardungarna - syskonskaran som numera springer efter bilarna var gång vi passerar för att dom tror att vi kommer med mat - så fann vi dem äntligen. Tack och lov var alla vid liv och(!) till och med runda om magarna! - Dethär betydde att dom hade fångat någonting själva under dagarna som gått, vilket gladde oss ordentligt = jaktinstinkterna har kickat igång! Trots detta åt dom glupsk av den nyskjutna impalan - en lättnad då impalan annars hade fått sätta livet till för ingenting! Mer info om gepardsyskonen, varför vi behöver förse dom med mat och hur vi gör det, etc, finns att läsa längre ner på sidan. 

FEB 19TH, TISDAG - TRE MAKALÖSA KÖRER PÅ EN DAG!

Idag hörde vi hela tre(!) djurläten, utöver dom som jag har "vant" mig vid (zebror, gnuer och fеglar). Dagen började med att vi sеg lejonhannen, tyvärr fick jag ingen bild när han stod upp. Men oj, SÅ gigantisk han var..! När vi beskеdade honom var han ensam, utan sin flock. Dethär ville han tydligen ändra på då han, inte vrålade men någonting ditåt, med dåv stämma ropade efter dem, sin flock. Ord kan ej beskriva upplevelsen, om möjlighet fanns skulle jag lagt upp videon när han gjorde det. Trots att han nästan mumlade, till synes inte ansträngda sig alls, så ekade hans röst tillbaka från bergen.

Beyond that, så hörde vi även flodhästar och noshörningar konversera! - Ovanligt nog sе beskеdade vi flodhästarna när de gick pе land, vanligtvis sker det mest nattetid. En hona och hennes son var uppe och betade gräs, och bjöd på skönsång därtill. Lite likt kornas brölande, men mörkare och säkrare, mer bastant.

Sist men inte minst(!), noshörningarnas läte - det som förvånade mig som mest. Jag hade nog förväntat mig något likt flodhästarnas läte. Istället lät det det snarare som valar när de pratade. Du läste rätt - när de öppnade munnarna så lät det i mina öron snarare som valar, med gäll men samtidigt djup stämma - breathtaking!

FEB 18TH, MÅN - EN FENOMENAL SIGHT!

Idagkörde vi söderut, längre söderut i reservatet än någon gång tidigare - SÅ vackert! -Jag tänker att dethär är lite vad jag hade för bild av den sydafrikanska vildmarken - stora slätter med en mängd olika djur, omgärdade av berg och med vattenhål här och var. Det finns så mycket jag vill berätta, men tiden känns knapp. Nu, till skillnad från tidigare idag då det var stekande 30 grader varmt (could be worse though), åskar och blixtar det. 

Söndagen, FEB 17TH 

NEDAN: Söndagen, den 17/2, var en av våra lediga dagar. Då jag har lyckats övertyga min kropp och sinne till att anpassa mig efter dygnsrytmen så vaknade jag lika tidigt i söndags som resterande dagar, halv sex (yes, jag vet att många stiger upp den tiden, varesig de jobbar eller inte, för mig är det ovant). Dethär gjorde att dagen kändes väldigt lång, vilket vi åtgärdade genom att åka ut på en gamedrive söderut (förklaring när du skrollar ner) och äta picnic i solnedgången. Bild nedan.

OSS MÄNNISKOR EMELLAN 

Det slog mig idag, när vi beskådade geparderna som smög fram mot den nyskjutna inpalan. Vi (Research-teamet) var ej ensamma, tre andra game viewers (terängbilar) var där och kollade på. Turister från när och fjärran iakttog med stora ögon hur dom tre föräldralösa gepardsyskonen högg in på impalan. Var och av grupperna hade en guide som även agerade chaufför. En guide berättade för sin grupp om geparderna och deras livsöde - men, vad nu? Han berättar ju fel, det är två honor och en hanne, ej tvärtom, och de är snart 1,5 år gamla, inte "knappt ett år". De hittades vid sex månaders ålder, inte vid två. Så fortsatte det, alla vi, volontärer, bytte förbryllade blickar med varandra. - Han har ju fel. Vi hånler lite lagom och viskar "Vi vet ju faktiskt hur det gick till på riktigt, den riktiga berättelsen". Han är ju bara en guide, han arbetar inte med djuren och reservatet som våra coordinatorer gör, vem tror han att han är? - Då slår det mig - Vilka tror vi att vi är? Vi skulle lita blint på coordinatorerna Ashley eller Greg, ta för givet att deras berättelse är den sanna (vilket förvisso är rätt befogat i dethär sammanhanget), men i själva verket är ju de inte mer än människor heller, liksom dendär guiden i bilen intill vår. Han berättar det han tror är sant, med en god intention, vilket är det som räknas.

Vi behöver inte missta någons ord för sanningens ord
Lita på att det som personen säger är sant för hen, vad hen vet. Om det handlar om konkreta sägningar baserat på fakta, tacka för att hen delar med sig. Berätta sedan och upplys personen om du har fakta att lägga till, eller en annan point of view. 

FEB 15TH - ONE WEEK SURVIVED IN THE WILDNESS

OVAN & NEDAN: WE'RE LUCKY! 

- Nog var det bland det häftigaste jag varit med om när jag igår beskådade lejon för första gången. Men idag tar priset - då jag såg hela flocken! Reservatet har två lejonflockar, denhär flocken består av en vuxen hane, två vuxna honor (bild ovan), samt fyra st ungar (bild nedan). Ungarna räknas fortfarande som ungar trots att de är 2 år gamla (vuxen ålder är 3år+). Snart är det dags för dom tre unga hanarna att flytta hemifrån - vilket dom skulle göra ändå, eller också utmana den vuxna hannen och ta över den befintliga flocken. - Men i dethär fallet flyttas dom till ett annat reservat för att undvika inavel.

FACT: En regel som gäller oavsett vilket djur vi observerar, forskat kring eller pratar om så räknas djuren som "vuxna" först när de uppnår 3 års ålder. För att göra arbetet av monitoring enklare så har Welgevonden (och förmodligen även andra reservat) delat in åldern i olika stadier:

FEB 15TH - MYNTET HAR ALLTID EN EL FLERA SIDOR

Jag åkte hit under regnsäsongen, då det inte ser ut som i villen annan dokumentär som helst. Då är marken frodig, grön och näringsrik. Pga det höga gräset är djuren svårare att se, av just den anlendimgen speglar marioteten av filmer och bilder, som jag sett, vintersäsongen i Sydafrikas natur, för att då vet fotografen/filmaren att det blir content (vissen, uttorkad mark med lejon som ligger på exakt samma ställe i skuggan hela dagen).

I och med regnsäsongen/sommaren så kommer även parningstid och SÅ många många söta ungar..! Det slog mig idag när vi passerade en stor grupp gnuer, hälften var kalvar, några bara en dag gamla. Och jag är så tacksam för att jag är just här, just nu.

"SPOTTED AT WELGEVONDEN DURING FEB 12TH (TUES) + 13TH (WEDN):

Frågar så ofta vart vi är. Är hela tiden påväg att ta fram en karta, Google maps, för att kunna se vart vi åker. Få någon form av distans till det som sker, se det från ovan, i ett sammanhang. Så att jag än tydligare kan förstå hur mycket som finns när du väl zoomar in, kommer ner på marken igen.

Men, här finns det varken täckning eller namngivna vägar (alltså är varken digital el fysisk karta tillgänglig).

TOMT SKAL,
Tillsynes är vi, människor, allt levande, bara skal. Utrustade med det som önskas för att klara av ett jordeliv. Skelettet och huden är vår sköld, inälvorna och musklerna vår motor. Hjärnan vår livsavgörande vakt som förser kroppen med mat, vatten och värme, men kanske också vår mesta fiende. Den mäktigaste delen som, på gott och ont, avgör våra upplevelser, tankar och känslor. Vår närvaro.
Jag känner energicentrumet nu, i och omkring hjärtat, ser den, så påtaglig. Där svävar den, flyter den, grönt, varmt och fluffigt. Någonting för rent för att sätta ord på.
Vi, något högre än hjärnan och sinnet, kan styra över det. Välja våra tankar, och därmed våra känslor, precis som när ska välja mellan hämtpizza eller avokadosallad/rotmos. 

OVAN: Strax efter att vi lämnat geparderna stötte vi ihop med denhär krabaten (zebrafölet). Han har ett stort köttsår på vänster baklår. Då dom andra i bilen reagerade strkt på dethär och undrade varför vi ej stannade berättade Ashley de mest fashinerande fakta.. Hon. berättade att en annan zebra, för ett par år sedan, hade brutit sin nacke (eller, på något vis hade hacken fått sig en turn och zebran gick med huvudet i 90 graders vinkel från halsen/nacken. - Alltså såg det ut som att djuret hade en enormt illa däran nackspärr - vilket såg allt annat än lovande ut, berättade Ashley.  -Det fashinerande är att när Ashley, Greg och dom andra i styrkan beskådade dethär första gången trodde de aldrig att zebran i fråga skulle läka, a

När vi åker här längs vägarna hinner många tankar passera. Jag inser att jag alltid (som det ser ut nu) kommer föredra somamr framför vinter. Alltid sommar, eftersom det är då som naturen är som mest närvarande. 

++Kan härmed bekräfta att det går alldeles utmärkt att meditera under en hoppande game viewer (bilen/Land Rovern)! +Hm, ska kolla upp detdär, varför det heter "game reserv" & "game drive", "game viewer"? Vad menas med "game"?

TROPISK NATT EFTER "WOW"-DAG, 12/2

Om det inte vore för åskovädret som dragit över camp't så skulle bloggen varit uppdaterad nu. -Där satt jag och skyllde jag ifrån mig.

Ibland förstår jag det inte, hur jag kan sätta upp mål, visioner och ljuga det bästa jag kan för att övertyga mig själv om att saker och ting kommer ske - och ändå blir jag lika överraskad, totalt fylld av lycka och entusiasm, var gång jag inser att det faktiskt sker på riktigt. "Det handlar inte om hur du har det, utan om hur du tar det" - sa en klok människa till mig en gång. -Om att du kan välja hur du ska se på världen. Genom ett par ögon ur ljus och nyfikenhet kan du se världen som ett paradis (vilket kanske inte låter så trovärdigt dock), genom ögon sprunga ur egot och förnekelse gastnar du så lätt i värderanden och identifikation, ser varenda liten sak som ett hot.

NEDAN: Under dethär enorma trädet (Fig Tree) käkade vi dagens lunch - mackor, sallad och jordnötssmör, som alla andra dagar! +Kan även bekräfta att det gick fenomenalt bra att klättra i det!

Varmt. Om det är dethär som är definitionen av tropiskt väder så känner jag hatkärlek till det. Eller ok, hat kan jag känna är lite starkt, den höga fukthalten och värmen tär på mig, här där jag ligger i tältet. Skyddad mot myggorna, men inte mot värmen. Det kallas pest eller kolera, om jag ej misstar mig?
Oskan är närmare nu, högst en km. Min Room/tent-mate sover nu, klok som hon är. Själv sitter jag här, med rödvin, det underbart smattrade regnet mot tältduken och marken runt omkring. +Röster från dom andra, den härliga gymnasieklassen som även dem är här som volontärer, som ännu väntar John Blund. Jag går igenom dagen, vad hände egentligen, under dom där få men intensiva minutrarna med noshörningen? (FORTS NEDAN)

Greg och Ashley (koordinatorer) hade fått en rapportering om en noshörning som var illa därran. Då Sydafrika har stora problem med att bevara sina noshörningar, svarta som vita (förklaring nedan), pga av tjuvjägare som vill åt hornen så har landet en väldigt strikt policy kring vad en som viltvårdare får och inte får göra i vårdväg. I dethär fallet behövde noshörningen sövas, vilket endast en legitimerad veterinär får göra. Idag gick vi upp tidigare än vanligt - halv sex rullade vi från lägret ut mot slätterna och soluppgången. -Detta pga vi behövde lokalisera noshörningen innan dess att veterinären anlände ( kl 8.00). Vi hittade honom, noshörningen, och uschanamig så det såg ut. I en fight med en annan tjur hade hans penis, i princip, slåtts i spillror. Vetirinären anlände, på bilden nedan ser ni hur veterinären, Greg, Ashley och övriga vårdare förbereder inför nersövningen och operationen. Helikoptern flög iväg med Ashley och veterinären, Ashleyför att hon skulle peka ut noshöringen från ovan, så att vetrinären sedan kunde skjuta bedövings/sömnpilen.-Sedan gick det undan! - Innan jag visste ordet av hade vi i bilarna fått klarteckenatt nrma oss noshörnignen, samtidigt m vi kom till platsen landade helikoptern några meter bort (jag kände mig en stor sandhög när propellrarna lugnat ner sig..). Tillsammans fick Greg och Ashley med kollegor anoshörningen att ligga ner. Vi (volontärer) blev meddelade att vi kunde gå ut ur bilarna, och då...(FORTS NEDAN)

"Vem har en timer på sin telefon?" - Tiden mellan dess att frågan stäppts till dess
att jag blixtsnabbt räckte upp handen så kände jag igen situationen. Det kändes precis som alla dedär gångerna på trollerishowen, eller teaterföreställningen, när vi var små. Som alla gånger då underhållaren behövde en frivillig och alla barnen i publiken tjöt av enthusiasm, för alla ville komma upp på scenen.
Vanligtvis blev det den som lät högst, livligast viftade och vinkade med handen, som blev den lycklige.
Alla gånger som jag och många andra blivit så besvikna för att inte vi blev valda. Besviken för att i samma sekund som dendär underhållaren frågade efter en frivillig så skapades en dröm i mitt huvud, om att bli just den utvalda som fick utföra det ärofyllda uppdraget på scen.
"Okej good", sa Ashley, och när inget hände sekunden efter fortsatte hon "get over here".
Sa hon till mig, var jag den utvalda? Jag tittade på dem andra volontärerna. Ashley fortsatte "com'on, it's not lot of time!" Jag stapplade fram mot Ashley och de andra utbildade djurvårdarna, samtidigt som hundra tankar gick runt i huvud: hur hittar ajg en timer på mobien? Hur bråttom är det? Hur avgörande är den? Vad gör jag om timern ej fungerar? Om mobien dör? Kan noshörningen dö då? Justdet klockan! -Där finns timern..! Med nerviga händer gjorde jag som Ashley sa, knappade in en minut på timern och startade. Jag skulle räkna hur många andetag som noshörningen tog per inut. Jag slämgde en osäker blick bort mot dom andra volontärerna, kanske..? -Nej, vi har ej tid att byta, kom igen, U GO! - Tänkte jag till mig själv. Jag höll fram handflatan, som Ashley visade, frmför noshörningens näsborrar/mun för att kunna räkna andetagen desto tydligare. 

Efteråt fick vi veta att en operation skulle bli för svårt och kräva för lång sovtid för noshörningen, därför hade vetrinären injeserat en vätska som skulle hålla flugor och andra insekter borta från det öppna såret (på/i penisen) som skulle verka i tre veckor, samt antibiotika. På ett ögonblick var det över, Under MAX 5 minuter hann noshörningen gå från stående till liggandes, nästan sovandes och bli injecerad, för att sedan stå på benen igen, i samma sekund då vi vände tillbaka mot bilarna. - Då kom adrenalinet! 

LÖRDAG, FEB 9TH - DAG #2 PÅ WELGEVONDEN VILTRESERVAT

NEDAN: Efter flera timmars monitoring (förklaring nedan) på dom öppna savannerna söder om lägret så körde vi in mot bergen och växtligheten igen. Här stannade vi för kisspaus och luchbreak! - Detdär med att gå på toa när en är ute på game drive (förklaring nedan) är lättare sagt än gjort.. vi får ej gå längre ifrån bilarna än att vi är relativt synbara (-lyckligtvis, i det härsammanhanget, är det sommar här vilket innebär att gräset är högre och grönskan tätare än vanligt).

FÖRKLARING AV TEXTERNA NEDAN

"GAME DRIVE"/MONITORING - Klockan 7.00 rullade jag och ett gäng på 20 pers ut i två bilar för att uppleva vår första Game Drive. En "Game Drive" innebär, om jag har förstått det hela rätt, att köra en bestämd rutt (i dagens, fall 10km i viltreservatets södra del), där vi observerar och antecknar var djur vi passerar. Vi noterar deras art, kön, location, body condition (fysiska hälsa, hur kroppen ser ut) med mera. Dagens tur blev tydligen utöver det vanliga. Först och främst eftersom vi rörde oss i dom södra delarna av Welgevonden (reservatet), vilket innebär att vi körde på betydligt mer öppna ytor, slätter med tätare vattenhål, än vanligt. Den södra delen är den som representeras i alla naturprogram, den klassiska savannen. Övriga delar av Welgevonden har mycket skogsbeklädda berg, vilket just nu (under sommaren) innebär att det är högt gräs, grönskande och frodig terräng med fjärilar precis överallt.

OVAN: Här har vi Greg, Welgevondens (reservatets) främsta ansvariga och vår SÅ underbara coordinator! Det är ett nöje att beskåda hans passion för djuren och naturen här.

NEDAN: Omgärdad av elefanter! Här satt vi cirka en h och beskådade dom mäktiga djuren. Rörde oss lite fram och tillbaka, eftersom vi som sagt behövde räkna och avgöra hälsan på alla. -På bilen ser ni endast en liten bråkdel av alla(!) - det var nämligen tre jordar som hade slagit ihop sig till en (elefantjordar gör så ibland, vandrar i sammanslagna jordar ett par dagar för att sedan skiljas åt igen). 

NOTED DURING THE FIRST GAME DRIVE

Har Hakuna Mathata sjungandes på hjärnan, var gång vi åker förbi ett vårdsvin så hör jag Timon & Pumbas röster ljuda i mitt medvetna, "När han var ett vårdssvinsbarn... Det blev tomt på savannen när han blivit mätt.." osv. 

Varma vindar pustar emot oss
Vill gå söderut igen, många och fler gånger
Grönskan, livligare än någon annanstans där jag har satt min fot
Det är så grönt, så perfelt
Och alla konturer mellan himmel och berg och skog och vägar går så oproblematiskt ihop. Fjärilarna och fåglarna konnectar allt samman, får oss att se det som annars hade förblivit osett, omedvetet.
Flyter in i vartannat, blir ett. Djuren likaså. Samt vi, vi blir en. En liten och ack så avgörande del för hur vår jord mår. Ett ständigt pågående Ett ständigt pågående kretslopp, där alla rovdjur också är byten, där alla offer är också är ovärdeliga. 

FEB 8TH, FRIDAY - NYANLÄND TILL WELGEVONDEN NATURRESERVAT

Tänker att nu är jag ej länge är ensam. Eller, är jag? Kanske är jag nu mer ensam än någonsin. Eller, "själv" snarare. Ensam tycks ha en sådan icke-lyftande ton. Personligen trivs jag väldigt bra med att vara själv. Det är då jag kan lyssna, medvetet iaktta utan att stressat häva ur mig ord som inte har någon betydelse. Å andra sidan, har något ord någonsin någon betydelse? +Någon form social förmåga måste jag väl ha, men i ärlighetens namn förstår jag inte hur jag gång på gång klarar mig levande ur varje socialt sammanhang. Jag hör hennes röst säga "men lägg ner mobilen, var här o nu"Men det är endast orden som kan föra mig tillbaka t nuet.

Förstår de inte att en kan lämna landet i mer än en månad? Som om resan, äventyret, nyfikenheten och leken skulle ha ett bäst före-datum? 

Eller så är d jag som har förändrats. Jag vill göra mer, tänka större. Öppna vyer, rum, i mitt, och andras sinnen, ta bort lager efter lager av instängd dimma/imma från deras ögonhinnor. Få dem att se det jag ser, och ännu mer! Det där hon precis sa, om att "när jag kommer hem så är d första jag ska göra att gå till Ica och köpa Marabou..", det längtar jag SÅ inte efter! Varför? När jag hör hur de pratar, om allt dem lär sig, om de små söta djuren, hur de generöst slänger ur sig svordomar och förolämpningar. På skämt, dock, men utan glimten med ögat. Tvungna att hävda sig, yttra sig. Förstår nu att det kunde varit värre, jag skulle kunna varit 19 igen. Det finns många som pratar mycket mer än mig. Tacksam över att jag allt lättare, för var dag som går, kan vara tyst. 

Som jag har saknat den, naturen, kreativiteten! Ett hav av grönskande kreativitet. Tillväxten upphör inte för att du går därifrån, den fortsätter att spridas, utvecklas, och för varje besök där får du med dig en gnutta färgglad inspiration tillbaka. En energikick utan dess like.

FEB 7TH, TORS. ENGELSKT TANGENTBORD (UTAN Å, Ä, Ö) .

Dricker torrt rodvin och delikata jordnotter, som jag inforskaffade mig sista dagen i Nepal. Funderar under en sekund pa varfor jag dricker/ater det? -Med tanke pa att jag i nulaget bade ar matt samt att John Blund skymtas pa stroskeln? Tanker att jag dricker upp kvarlevorna av Nepal. Att jag slickar tallriken, likt munkarna (stora som sma) gjorde for att ej lata nagon mat eller dryck ga till spillo. Att jag gor det for att inte lata nagon Nepalupplevelse ga ivag obearbetad eller oprocessad. Att inte lamna nagot spar av outnyttjad energi bakom mig, fa det att framsta som om jag njot av resan till fullo. 

Inser nu hur ofta jag anvander a,a och o (fast med prickar samt ring ovan), lat det forstaeligt? Jag skriver pa datorn som hostellet har att erbjuda - vilket jag dock ar SA tacksam for - sarskilt nu, nattetid, da ingen annan ar uppe och det anda som hors ar syrsorna utanfor (som forvisso ar ratt hogljudda).

Tidigt i morgonbitti bar det av. Halv sex (okej, det kunde varit varre) rullar minibussen harifran. Den dar lyxiga minibussen jag berattade om tidigare, den svavar fram pa dom stora gronskande motorvagarna.  Sa, alltsa kommer jag om tolv timmar befinna mig pa Welgevonden Big 5 Viltreservat. Det tar 3,5-4h att kora dit harifran, Johannesburg, val pa plats vet vi ej vad som kommer ske ( eller jo, ungefar, lite mer eller mindre. Men, av vad Daniela, en av vara coordinators, nyss berattade sa blir det sannerligen ett oforutsagbart projekt. "You will lie in their, the wild animals, home. Another volonteer just told me that he woke up today, 3 meters away from a rhinoceros. -And yeah of course, the fense was between them, but he got pretty suprised anyway..". Jag knner mig motiverad och sa inerligt tacksam for det hon berattade, att hon betonade att vi ar dar for djurens skull ingen annans. Hon sa att vi volontarer ej fick posta bilder pa noshorningar utan att fa lov till det. Att det ar fantastiskt att vi vill dela vara upplevelser, men att saker du postar i sociala medier som bekant inte gar att styra over. Om jag har 100 polare p[ facebook och de har ytterligare 100 st vanenr pa sitt konto - Da ar vi redan uppe i en  miljon manniskor (eller?) som ser bilden. -Vilket tyvarr kan innebara att folk (exempelvis tjuvjagare..) pa ett oforklarligt, och hogst kladerligt, vis blir inspirerade till att utfora fasansfulla mord. -Darfor kommer det troligtvis ej dyka upp bilder pa dessa fantastiska varelser, fyi..

OVAN: Tre av oss sex volontärer som lanlände hit, till Sydafrika under veckan. Dethär är välkomsst/adjömiddagen, innan vi beger oss vidare på våra olika projekt imorgonbitti, fredag. -SÅ bra människor. Lugna, trygga men med leendet i mungipan och glimten i ögat!

TORS 7/2. ANDRA INTRODAGEN I JOHANNESBURG. = WOW!

Har ser vi en bråkdel av allt vi larde oss idag. Introdagarna här, i Johannesburg, är endast 2,5 dagar och idag (andra dagen) åkte vi föstst till Soweto - ett omrade sydvast om Johannesburg som rymmer en mängd histora, bade hemska liksom vackra stories. 

NEDAN: HIHO.  Dethar är två st torn som en gång i tiden, ja bara for 20 år sedan, var master som gav ut elektricitet (bild nr 2). Då fanns det sju av dem, nu endast dessa tu kvar. Dessa har kommit att bli symbolen för Soweto, området sydväst om Johannesburg som drababdes hårt av, liksom övriga Sydafrika, Apartheid-systemet mellan åren 1948 och anda in  till 1994(!). - Dethär är alltsa INTE länge sedan.. SE/LAS MER pa bild nr 1. 

Bild nr 3 visar sekundrarna + minutrarrna innan jag slängde mig över kansten och hoppade Bungeejump -HELT underbart, forskrackligt och tillfredsstallande på samma gång!! +Okej, egentligen var det nog snarare snubbarna/personalen som puttade ner mig, innan jag visste ordet av sa drogs jag in mot jordens kärna, utan att ens hunnit fundera på att titta ner. - Vilket jag är tacksam for!

+MANDAG 10:E FEBRUARI kan ni lyssna pa mig i P4 Blekinge, om ni ej har nagot battre for er. Programmet heter "Formiddag i P4" och har kommer jag live att beratta om hur det ar pa det 40 hektar stora viltreservatet, med the Big 5 (leopard, noshorning, buffel, lejon och elefant), det magiskt fagellivet och med dom otaliga och oforutsagbara aventyr som vantar!

ONS 6/2, FÖRSTSA INTRODAGEN I JOHANNESBURG

OVAN: Första dagen, onsdag den 6/2, besökte vi Lesedi, "The african living Culture". Ett oerhört harmonisk plats som jag verkligen rekomenderar att besöka om ni åker till Johannesburg! Genom en "Intro till kulturen"-movie på 50 minuter, följt en h promenad genom olika uppbyggda byar och afrikanska kulturer, en pampig och SÅ cool (och iögonfallande) dansshow och avslutas med en lunch utan dess like. 

ETT ÖGONBLICK SENARE, FEB 5TH TUES.

2h kvar till landning. Nu fattar jag - dethär ÄR på riktigt - sålänge inget överraskande olyckligt sker (exempelvis att planet kraschar, att jag tappas bort i folkvimlet i Johannesburg eller att jag blir uppäten av lejon) så kommer jag befinna mig på Welgevonden Big 5 Viltreservat, tre h norr om Johannesburg, i en månad. Där kommer jag assistera veterinärer och viltvårdare. Under deras räddningsaktioner av djur och natur, uppmärksamma och avlägsna tjuvjägares snaror och fällor, observera och föra statistik av djurens beteenden nattetid, släcka bränder i buschen och mycket mycket mer.

För första gången någonsin behöver jag inte låtsas, för första gången under denhär resan, kanske under någon resa, känner jag att jag inte har något att förlora eller riskera genom att agera och föra mig på ett visst sätt, genom att vara mig själv. Att denhär resan och det arbete som ligger framför mig känner jag mig helt trygg i, någonting djupt självklart i, något som tar fokuset från allting annat, och det med all rätt!

Jag känner mig så tom och samtidigt helt överväldigad. Tom som i paff, nästan lite förvånad, över att jag faktiskt är påväg att förverkliga något som jag bara har drömt om. Överväldigad som i att jag, lilla jag, defakto ska bidra till att bevara det äkta orörda djurlivet på Afrikas savanner. Känslan får mig att vara här, nu.

Vad händer efteråt då? Det kan vara där som tomheten uppstår - ur tron i att jag på något vis kommer känna mig fulländad efter vistelsen här, vilket skapar nya mål och visioner, vilka jag ännu ej kan föreställa mig, vilket för mig är svindlande tankar.  Eller som att vakna upp efter en underbar dröm och att sekunden efteråt förstå "självklart, det var ju bara dröm, detdär hör inte till verkligheten", tanken på att jag inte kommer kunna ta in det som sker. Kanske uppstår tomheten ur rädsla, vad som ska hända sedan, vem jag kommer vara under/efter projektets gång? Kommer jag se saker som jag inte vill? Höra och uppleva saker som jag ej är redo att ta emot?

FEB 5th TUESDAY, ETT FLYGBYTE SENARE.

Jag tänker att inom kort är jag där, inom kort landar jag på Johannesburg flygplats

Tacksam för att jag ändå kunnat sova ett par timmar, ögonen och magen må fortfarande vara svårflörtade att hålla i styr, men särskilt yet laged tror jag minsann inte att jag kommer vara, faktiskt - Och om så är så är jag säkerligen ej ensam..!

Lättad(!!) över att tatueringen inte var utsmetad, vilket jag fram till ett ögonblick sedan hade intalat och oroat mig för.

+RÅD om hur en bäst tar hand om tatueringar i solljus tas ytterst tacksamt emot!

FEB 4th/5th, Mån/Tis. AVGÅNG 2AM, KATHMANDU -> JOHANNESBURG.

Och äntligen. Jag vrider på flygplansläget på mobilen, nu finns det absolut ingenting mer kvar för mig att göra. Min Nepalvistelse kan jag numera bara skriva om i dåtid-form (som säkert kan ersättas av något finare ord). Jag kan jag inte göra mer än att luta mig tillbaka, släppa, släppa precis allt. Tacksam för att jag nu inte har något annat att göra än att andas, sova, bearbeta och fördriva tiden på bästa vis.

Planet befinner sig redan i stadig rikting, ska jag byta plats? Kommer jag bli rastlös? Ska jag ställa mig och stampa lite ,innan maten kommer? Vill jag ha vin eller coca cola? Alternativ nr två somnar jag lättare på, det räcker som ursäkt för att välja just det.

Vi hamnar i en luftsvacka (/det händer något som gör att planet skakar för några ögonblick), störtar vi nu? - Phuh, nej. Inte denhär gången heller. Tacksam för att jag har hela tre(!) säten för mig själv. Iochförsig, det är nog bäst både för min egen och mina medpassagerares del. Jag har en tendens att inte bara vilja sträcka på benen, utan även göra det. +Resa mig upp och ner från sätet, hämta och lämna saker från handbagaget (som ligger i skåpet/hyllan ovanför oss). Gå på toa minst fem gånger på åtta timmar (ibland för att det faktiskt behövs, oftast för att få en ursäkt till att resa mig upp, gå/skutta runt, göra bakåtsparkar i rumpan. Känna blodcirkulationen och hur energi flödar.

Nepal, så stort och litet, och mullrigt, dånande, vibrerande. Energigivande och harmoniskt och tufft. Jag köpte inte allt, såg inte allt som jag önskat. Egot skyller ifrån sig på tiden, att var tidens fel att jag inte bockat av allt på införskaffningslistan. Men jag vet ju att att det bara är egot som vinner på att just tänka så. Egentligen accepterar jag det. Vad är väl en bal på slottet..?

Fina haremsbyxor, Nepalensk klänning och glittrig topp är vad som står kvar på shoppinglistan. Pokhara, paragliding och bergsklättring i Himalyas är vad som står kvar under "upplevelser". Det som känns mest är egentligen att jag ej tog tillfället i akt och gick ut och träffade människor under de två föregående kvällarna. Men vad gör väl det om hundra år? Det får bli under nästa besök i Nepal (-då under sommaren)!

FEB 3th, SUNDAY.

De två senaste dagarna har jag bott (och bor) på ett hotell i Thamel, det stora turistiga shoppingområdet mitt i kärnan av Kathmandu. -En plats där musiken dunkat varesig vi pratar om lördag, söndag eller måndag kväll. - Kvällen då jag anlände hit, i lördags, skyllde jag på att det skulle vara mysigare och bättre att stanna på hotellrummet, "bo in mig och landa efter den hektiska dagen". Dagen därpå, söndag, insåg genast misstaget jag begått. Anledningen till att jag ej begett mig ut för träffa människor kvällen innan var som troligast pga (något så provocerande som) lathet, och kanske en gnutta rädsla? Under söndagen så fick jag nämligen veta att jag levde, med magsjuka högst påtaglig under absolut hela dagen, från minuten jag vaknade till sekunden jag somnade. Då var det alltså befogat att inte gå ut (utfall jag spytt eller dylikt). Idag, måndag har jag mått bättre, vaknade med en mage som fortfarande envisades med göra ont. Men, dethär gick tack och lov snabbt över då jag fick annat att tänka på efter en timme - då jag nämligen gaddade, tatuerade, mig för första gången..!

OVAN: Klassen som jag undervisade i engelska sista veckan i Nepal - SÅ underbara människor, bjö på många härliga skratt - och inte minst lika många lärdomar - både för deras och min del!

NATTEN DÅ TID ÖVERGÅR FRÅN JANUARI TILL FEBRUARI 2019.

Tänker att det inom kort är fredag, att jag inom kort skriver i loggboken och berättar vad jag har lärt ut under veckan. Vilka engelska ord, fraser och regler som förhoppningsvis fastnat hos eleverna och vilket steg som kommer härnäst, till nästa volontär.
Blandade känslor inför att lämna. Men nej, Saga, tillbaka till nuet! Det är inte lördag (då jag lämnar volontäehuset för ett hotell i Thamel) än, och än mindre måndag (då jag lämnar Nepal).
När jag nu ser ut över Kathmandu slås jag av att det känns så hemma. Allting, staden Kathmandu känns så självklar. Nu när jag ser så mycket mer av den.
Jag hör fortfarande dom skallande konversationerna gatuhundar emellan, jag undrar vad de säger?
Jag ser fortfarande tvättlinorna, balkongerna och husen, som är så tätt sammanfogade att jag kan hoppa mellan taken.
Jag känner fortfarande doften av lägereldar vars glöd än värmer sitt folk in i det sista, innan John Blund anländer.
Men nu känns det hela mycket mer avslappnat, vanligt och på riktigt. Inte längre som en dröm utan som verklighet.

Någonting svart, stort med vingar sveper förbi mig för att i nästa sekund tvärvända & flyger rakt upp i luften. Upp mot skyn, tills konturerna av dess vingar smälter samman med natthimlen. Kanske var det en fladdermus? Eller var det kanske de där örnliknande fågeln jag har sett sväva omkring här? Vad tror ni? Vad verkar rimligast?

MIDDAGEN TORSDAG 31/1

NEDAN: Idag tog jag tillfället i akt att hjälpa till med kvällsmaten/middagen. Middag/kvällsmat serveras varje dag kl 19.00. Jag måste medge, efter två veckor av okomplicerad men smakrik klostermat, att jag inte skulle ha något emot om de minskade dem västerländska smakerna här och ökade på dom nepalenska! Slutresultatet ikväll blev, som vanligt, Dal Baath (ris och linssoppa/sås) - denna gång gjord på gröna linser (vanligtvis görs baath på gula linser, alt kikärtor)! SÅ gott det blev! Bilden visar egentligen endast tillbehören - en gudomlig grönsaksmix, en slags wook med tofu samt en SÅ god svamp (som jag ej har fått något bättre namn på än "Svart-svamp"). Svampen är platt, med skrynkliga kanter, syrlig och god!

NEDAN: Resultatet! Tyvärr ser en knappt svampen här heller, men..tänk er ett brunt öra, så ser den ut! -Visst, det låter kanske ej så aptitligt - men delikat är den! Skålen innehåller Dal (= Soppa/sås, i det här fallet innebär på gröna linser). Dal'n häller vi över Baath/riset (som vanligtvis är ett berg av ris, hela tallriken) och nyper sedan ihop med fingrarna (endast med höger hand, eftersom den vänstra är, som tidigare nämnt, smutsig)! -Må vara kladdigt men OJ vilken upplevelse varje måltid blir, testa!

LITE SENARE, TORS 31/1.

En vän här (Nicki heter hon och kommer från Hålland) och jag pratde för ett ögonblick sedan om hur vår dag hade varit. Hon berättade om hur traumatisk hennes dag hade varit. Tidigare dagar har hon arbetat under constraction-projektet (ombyggnation av skolor etc, alltifrån att bära stenar till att måla). Idag var hennes första dag på "The cat and Dog-center", något hon sent kommer glömma (eller kanske är hon redan påväg att förtränga det?). Det hon berättade påminde mig om alla de facebook-filmer om hur plågade djur blir räddade ur sitt lidande av snälla människor. Filmer som inleds likt "Lucas var nära att dö. I dagar låg han här vid vägkanten och gnydde, utan att någon vände en blick mot honom". Filmer som slutar med texter likt "Idag mår Lucas bra och bor med sin kärleksfulla matte ute på landet". Skillnaden är att filmerna oftast innehåller en vändning, någonstans i berättelsen vänder plågandet, lidandet mildras och djuret ifråga överlever, får ett värdigt liv igen. Kanske ett värdigare liv än vad hen någonsin tidiagre haft. Kanske det rent av är då hens liv börjar. Skillnaden är att i Nickis berättelse kommer inte dender vändningen. Detdär filmiska slutet, som mitt i alla tårar skänker dig ett leende på läpparna, uteblir. Nickis tårar fortsatte rinna ner i från förstörda och skärrade ögon, istället för kärleksfulla och mjuka ögon. Hennes tårar fick inget sällskap av leendet.

Nicki berättar att hennes hjärta brast, jag smittades av henens tårar. Varför vill jag då dit? Varför vill jag till detdär hundcentret? Hundcentret där det idag, bara under dom två timmar Nicki var där, dog 3 hundar, mitt framför ögonen på Nicki. De avled pga av uttorkning, utmattning eller svält, inte med hjälp av en snäll insomningsspruta. Hundcentret där en hund idag övergick från sin 48:e till 49:e timme av lidande. Hen hade blivit påkörd av en bil för två dagar sedan, fortfarande inväntade man någon form av ägare - som alltså förväntades komma och ta ansvar för hunden och skadorna själv? -Under min tid här, i Nepal, har jag endast beskådat två hundar med ett tydligt hem. Dessa tu ser vi på bilden nedan. Resterande hundra vovvar eller (utan tvekan) fler går runt likt bilden ovan, gatuhundar. Hunden (ovan nämnd) gick fortfarande runt och vinglade med återkommande epeleptiskt-likandne kramper, eftersom huvudet och balanssinnet minst sagt fick sig en smäll av bilen. 

De opererade nio hundar i rad med samma instrument, utan att rengöra dem. En valp hasade sig fram med endast fungerande framben, en annan tanig valp längre bort och chippade efter luft, eller mat?

På klostret fanns det fem st vovvar, som hörde hemma där och hade halsband. Utöver dem så är som sagt bilden nedan de enda hundar med en tydlig bostad. Resten är gatuhundar. Med dethär menar jag att filmerna med dem lyckliga sluten bara en bråkdel av alla dom fall av djur som far illa. Något som jag innerligt hoppas och verkligen tror på att vi kan ändra(!), men jag inser också att det är lättare sagt än gjort. Om ni känner för det, feel free att dela dethär vidare, här skulle det behövas! Tack!

JAN 31TH, THURSDAY.

Hm, varför skriver jag tider och datum på engelska?

Jag tänker på veckan som snart gått, att tid har flugit iväg trots att dagarna har varit långt ifrån fullspäckade. Eftersom kvinnorna (som är mina engelskaelever denhär veckan) har andra åtaganden under eftermiddagarna går de endast i skolan under förmiddagarna. Från 10.30-12.30. Med andra ord har resterande 22h om dygnet blivit vad jag gjort dem till. Det kanske är just vad det handlar om?-Ju mindre tid som går åt att faktiskt göra saker, röra kroppen fysiskt, desto mer tid ödslas i tankar, och tankar påskyndar tiden, påminner en om att det finns ett förflutet och en framtid. Fast i sinnet är tankarna så ovälkomna, det är först när de anlänt och passerat som nuet är tillbaka. Nuet, mellanrummet mellan varje tanke. 

NEDAN: I denhär byggnaden går alltså 5-30 elever, enbart kvinnor i alla åldrar, i skolan varje vecka. Pga deras tidigare nämnda arbetstider och andra åtaganden så varierar antalet varje dag, i måndags var det en klass på 22 st, idag på 15. Bild på klassrummet där jag undervisar finns en skrotning ner!

WED 30th Jan, 2019 =HELGDAG 

Ingen skola öppen (varesig det är vuxen eller barn) = inget jobb för mig. Men jag gick inte sysslolös! Eftersom skolorna idag var stängda var dethär ett gyllene tillfälle att färdigställa just alla ombyggnationer och finslipande av skolor. Jag valde alltså att göra constractionvolontär-gänget sällskap och måla färdigt en lågstadiet-skola några kvarter bort. 

NEDAN: Här ser vi Sien, från Belgien, och Nicki, från Nederländerna, fixa det sista finliret på skolan. På bild nr 2 ser vi hur vi målade i ett av klassrummen. 

Bildtext ovan.

SOL-& WIFI-ZOONEN!

NEDAN: Såhär kul har vi nästan varje dag! Notera gärna flaggorna i bakgrunden - dessa är, som tidigare nämnt, buddhistiska budskap som ska påminna oss om att gud är här, överrallt. Här sitter vi i det s.k wifi-rummet, där varma solstrålar allt som oftast skiner in, men! -Nog är vi noga med att stänga dörren trots allt, för att ej göra kvällen kallare än nödvändigt!

JAN 29TH, TUESDAY. 

Fjärde och sista veckan i Nepal. Denhär veckan medverkar jag under det så kallade Women Empowerment-project. -I praktiken är dethär en skola för kvinnor i alla åldrar, yngsta är 14 och lästa 76(!). Här studerar dem under de dagar och dem tider som deras vardag tillåter dem. Anledningen till att dethär projektet finns är för att marioteten av den äldre generationen inte hade möjlighet att ens välja att studera när dem var yngre. Samtidigt så är det många yngre kvinnor med fattiga bakgrunder och som arbetat istället, jobbat och dragit in pengar för att försörja sin familj. Trots att dem haft valet att studera (om det nu gills som ett val?). Idag arbetar många av dem exempelvis  som städerskor under många timmar om dagen, och går sedan till skolan direkt efter.  

NEDAN: Underbara Lasata, min coordinator under projektet, som vägleder och stöttar mig och många andra. Eftersom kvinnorna som går i denhär skolan inte kan någon engelska alls, fick Lasita översätta hela lektionen igår, måndag. Då var det dock "bara" introduktion, jag berättade allt jag kunde komma att tänka på kring Sverige, utnyttjade vita tavlan väl (försökte rita så mycket som möjligt av det jag pratade om, vilket jag hoppas och tror gjorde det enklare för en del saker att fastna hos eleverna). -Och jag tror på Lasita, när hon säger att eleverna lärde sig mycket och att dem knappast kan vänta till nästa dag, för så känner även jag. Även jag lärde mig mycket om Nepal under lektionstiden och det ska bli SÅ spännande att börja undervisa på riktigt (det vi undervisar är alltså engelska). 

Bildtext ovan. Phuh, nu har klockan här passerat midnatt för länge sedan (inom kort även i Sverige)..! Ögonen går i kors och morgondagen kallar, God natt!

+YOU GO!

OVAN: Alla volontärer som bor i huset just nu. Vet tyvärr inte det nepalenska namnet på denhär rätten, men på mitt språk heter det SÅ god kålsoppa! + "Te-momo", dvs det som ser ut som en stor degklump! Smakar lite likt en rå baguett..! 

Den är redan här, Måndagen. Måndag den 28:e Januari, 2019. 

Inte visste jag att det skulle gå så fort. Om en vecka åker jag från en kontinent till en annan, Europa är varken inkluderad i den första eller andra. Jag befinner mig då på flyget från Nepal till Sydafrika. 

Sätter på musik. Vanligtvis föredrar jag tystnad för att fokusera, eftersom mitt inre brukar sköta detdär med oväsen rätt bra själv. Nu sätter jag på musik för att isolera mig från omgivningen, för att receptorerna ska underhållas av melodiska toner istället för människoprat. Konversationer alltför intressanta för att nyfikenheten ska vika sig. 

Inser hur länge sen det var jag hörde musik, eller snarare lyssnade på den, ordentligt. Med alla sinnen med. Eller ok, senast var visst i söndags, men det var under andra omständigheter. Då satt jag på bussen tillbaka till Kathmandu. Med Nala Monastery (kloster) i backspegeln. Jag satt längst bak, och liksom i filmerna, vände jag mig om och såg ut genom bakrutan. Där stod dem, gänget av oförklarligt bra människor. Som jag kommit att lära känna och känna mig starkt attached to. Och där står dem, någon med en harmonisk tår rinnandes längs kinden. En annan vars ögon sänder mig obegränsad kärlek och liv. 

++Glömde nästan! https://www.goxplore.se/pc/ 

Klickar du där kommer du till Go'Explores hemsida. Ett stort gäng härliga människor som jag känner mig trygg med under hela resan.

NALA MONASTERY I BACKSPEGELN

Jag funderar på vad den oranga scarfen betyder, som jag fick som avskedsgåva ihop med en översattning av Buddhismens 8 vägar. Symboliserar den ett mellanting mellan basic scarf- och luxury scarf (förklaring nedan)?

Blir plötsligt förbryllad, och lite stressad. Skrattar nervöst till, haha dethär går inte? Jag kan väl inte sitta och fälla krokodiltårar på bussen, ställa till en scen?
Nej, byter låt.
Lugnare. Inte lika pådrivande gällande känslor och upplevelsen av att lämna något kärt, som en inte känner sig färdig med, bakom sig.
För det är sant, jag känner mig inte färdig på klostret, jag känner att jag har så mycket mer kvar där att uppleva.
Att vara med och laga maten, sopa planen, städa, närvara på pujan längre tid än vad jag gjorde.
Eller handlar det bara om bekvämlighet och att jag blivit för fäst vid dem? Att Nala Monastery blivit en trygghet? Att det känns bekvämare att stanna? Hur länge skulle jag behöva stanna för att känna att jag varit med och utforskat tillräckligt? Skulle jag någonsin nöja mig?

SCARFS: Marioteten av munkar, dem som fortfarande är under skolstadiet. Samt dem "vanliga" lärarna - bär vanligtvis röda scarfer/sjalar. Lamas/Gurus däremot bär llikadana scarfer fast i gul ton. Gult ses som mest värdefullt eller gudomligt.

Det Tibetanska nyåret (Feb 5th) närmar sig med stormsteg och veckan igenom har munkarna, stora som små, skapat och förberett inför Gutur Puja. -Puja betyder "att be", Gutur är en slags Puja, en Puja som upprepas 9 dagar i rad, fram till den Tibetanska nyåret 5/2. Alltså, imorgon (söndag 27th Jan) inleds detta firandet med trummor, horn och allt som hör Puja till - och lite till!

Här har vi honom, guden Makalas avbild, Hashall (nedan). Makala är en skyddsgud, som en kan be till om en vill förbli skyddad, säker och få ett långt lyckligt liv (precis som dem flesta andra gudar, enligt mig). Hur Makala ser ut egentligen kan ni se på bilden nedan (till höger, på väggen, en mörk bord). I fysisk form så blir alltså Makala --> Hashall. Förvandlingen av namnet förstod jag mig ej riktigt på. Hashall är nedan i "work in progress"-stadie och har varit hela dagen. -Och jag som tyckte att det som ut som en fullfärdigt konstverk redan innan den blivit målad(!). Fullfärdig version ovan!

VARFÖR: Hashall skapas eftersom munkarna ber till honom/Makala under nästa veckas Puja. Nästa vecka inträffar nämligen den årliga Gutur - en 9-dagars Puja fram till det Tibetanska Nyåret, 5th Feb. -Mer om dethär ovan! 

JAN 25th-19. FRIDAY 20.00

Har precis hämtat mat. Inte hungrig. Jag sa att mitt blodsocker låg högt, att att jag därav inte hade någon aptit. Egentligen ligger mitt bs bra, för en gångs skull, det kanske är därför jag inte vill riskera att förstöra det, genom att äta all den där maten som jag inte vet hur mycket insulin jag ska ta till.

Men nu står den här framför mig och ångar. Det smakar säkert fantastiskt, det är resterna av dem delikata momo'sn som vi fick till lunchen, en soppa vars doft för luktsinnet till heaven och en spagettiwook, som är en fröjd för ögat.

Berättade jag att dem har en danslokal här? Det har dem och jag utnyttjar den. Där dansar vi som om det inte finns en morgondag!

OM MA NI PADME HUM = Ett mantra med en mängd olika betydelser. Googla!

JAN 25th-19. FRIDAY 18.00

Några timmar senare.

Tankarna har landat och torkar nu bort ihop med regndropparna, som föll för några timmar sedan.

Och nu är dem här, känslorna kvarlämnade. Alla känslor, på en och samma gång.

Haha, stacks Sonam, han har fått stå ut med och besvara cirka 100 frågor som jag, varvat av Benneth (volontär från US), har öst ur oss. Allting börjar liksom arta sig nu, jag har bara 1,5 dygn kvar här. Jag vill göra det till det bästa 1,5 dygnet någonsin. Jag vill vara här. Andas, se, lyssna för allt vad jag kan, utan en tanke på allt annat jag tror att jag behöver göra. Går det?

Det är fascinerande hur förlösande regn kan vara. Hur något så naturligt kan förändra, komplexa och ihoptrasslade tankar, så enkelt?

JAN 25th-19. FRIDAY 15.00

Några timmar senare

Äntligen. Regnet har nu uppenbarat sig tillsammans med alla tankar. Hela dagen har regnet, ihop med tankarna, hängt i luften. Nu regnar dem ner och landar mjukt, varsamt och perfekt. Redo att tittas närmare på.

Luften är varm, fuktig och doften av blöt asfalt för mig tillbaka till sommaren. Det fascinerande här är att det defakto är vinter - och trots det doftar det sommar? Om vintrarna i Sverige doftar regnet inte sommar? Eller?

Jag kopplar bort, ser mig själv utifrån, hur jag sitter här i numera dyngsura skor och med risk för att tangentbordet snart består av en sjö med enstaka fyrkantiga öar. Jag ser hur dem yngsta står under taket, kisar ut mot kakelplattorna där vattendropparna studsar åt alla håll. Dem fnittrar, vågar inte riktigt gå ut och möta regnet. Ute på planen, i vattnet dansar mellankidsen, springer runt, skrattar, och ser hoppfull tupp mot himlen. Längre bort ser jag hur tonårsmunkarna, 15-åringarna, inte förändrat en min (eller jo, kanske jag skymtade ett leende). Dem går fortfarande runt och sopar och förbereder morgondagen. Kanske känner dem sig för coola för att bry sig? Kanske vill dem framstå som duktiga, kanske dem i själva verket sprang runt och lekte även dem, sekunden innan jag vände blicken dit?

JAN 25th-19. FRIDAY 11.00 

D känns som att jag nu ser deras beteenden med andra ögon. Ögon som har har sett mer, som har sätt den vackra ytan och det strax under den. Jag har också sett längre, ut till dem djupare, kanske mörkare partierna i vattnet. Partier, händelsen och beteenden som väcker kritiska frågor hos mig.

Att stanna en vecka till är enormt lockande, för envishetens skull (om att jag har bestämt mig för att förstå dethär, då får sig envisheten och självbilden sig en turn, eftersom faktum är att ja ej kommer stanna här en vecka till) . Tänker att jag behöver fråga allt, VILL FRÅGA ALLT IDAG! -Varför har marionetten kala fläckar på huvudet? Sjukdom el pga slagsmål?

Dem äldre kidsen är så hårdhänta med dem yngre, brukar dem verkligen tvinga dem yngre att be innan maten? Känns som en varningsklocka. Därför känner jag att en vecka till skulle vara skönt för att tillfredsställa mina tankar (så att jag kan släppa det). Jag får helt enkelt umgås så mycket med dem som möjligt under kommande idag och lördag. Och lite söndag. Sätta ord på det som förbryllar mig, våga fråga, kräva svar! Om Sonam inte har det så kanske någon annan har(!)? Avsätta TID för att förstå. Tid som skulle gått till att packa omsorgsfullt, planera våren och jobb, eller att gå den där jättelånga promenaden.

JAN 24th 2019. THURSDAY. 

Efter regn kommer solsken, right? I alla fall här, solen är tillbaka och lyser starkare än alla dagar tidigare på klostret! Halva eftermiddagen har jag suttit här i solen, på dem varma stenplattorna utanför den lilla butiken med wifi. Första halvan av eftermiddagen assisterade jag under den "riktiga" engelskaläraren. Jag kan härmed bekräfta att kidsen här har precis likadana skolböcker och läroplaner som anywhere else i Nepal och Indien (iallafall gällande engelska). Dem engelska skolböckerna var identiska med dem svenska, som jag växte upp med i skolan. Med olika mycket text beroende på vilken klass en går i, en röd tråd (likt en karaktär som dyker upp på varje sida och som barnen lär känna) som löper genom hela boken, med inslag av grammar, ordfraser och faktarutor, varvat med uppgifter, spel och läsförståelse.

Visst kunde Sonil, engelskaläraren, engelska (med all övertygelse, mer än mig. Tror jag). Åtminstone utstrålade han det, i själva verket hörde jag inte mycket av vad han sa. Kanske pga att han pratade hela tiden, jag kom på mig själv gång på gång med att bläddra vidare i boken, sväva iväg med blicken ut genom fönstret. Eller fastna i hur funderingar som "undra om deras dräkter också är sponsrade?", "Hm, pratar han nepalenska eller engelska nu?". Kanske är den nepalenska brytningen kombinerat med att prata snabbt samt hans självförtroende i engelska som gör att att jag inte riktigt kan hålla fokus? Som gör att jag inte uppfattar orden, hinner ta in dem, och förstå dem? Som gör att jag än en gång svävar iväg? Eller också är det helt enkelt jag som behöver checka hörseln.

Åter till ämnet "skolgång på kloster". Sonil berättade munkarnas utbildning inte skiljer sig från andra skolor runt om i landet. Samtliga böcker är skrivna av etablerade och erkända Skol och fakta-bokförlag. Att utbildningen är precis lika "värdig, riktig" och neutral som en traditionell skola. Trots att jag defakto befinner mig på ett buddhistiskt kloster. Jag tänker på detdär med religiösa skolor och hur laddat det är. Munkarna själva (här) ser inte ens buddhismen som en religion, snarare en livsstil, att det handlar om ett snällt förhållningssätt till sig själva till världen runt omkring. Personligen tänker jag inte buddhismen som en religion heller och om buddhismen nu endast handlar om att vara snäll mot sig själv och allt i sin omgivning, så bör väl en buddhistisk skolgång vara rätt harmless?

Det jag hittills fortfarande inte kan förstå grejen med är detdär med "offering", detdär med att offra mat för att bringa lycka och fred till själars kommande liv. För min del känns det nog för omodernt. Onödigt och överflödigt. -Eller, kanske bara osvenskt?

Tänker att jag är så tacksam över dethär, över att jag får skriva för Sydöstran. Fascinerad och hedrad av tanken på att jag får utforska världen och mitt sinne, genom att skriva om det som sker i och runt den/det.

NEDAN: En av dem många stupor (ORDBOK NEDAN) som vi besökte under introduktionsveckan (v.2). Om jag ej misstar mig så fanns just denhär i The Monkey Tempel (en fantastisk park/område där vi passerade fantastiska vyer, enastående stupor, obegräsat antal pray wheels (bild nedan) och än fler (SÅ) fashinerande apor! 

STUPA = en plats dit buddhister kan gå för att be. Den buddhistiska motsvarigheten till hinduiska tempel. +Om jag förstått det hela rätt så kan en alltså ej "gå in" i stupor, trots det så har många ingångar. När jag ifrågasatt detta har jag fått berättat för mig att ytterst sällan, vid special celebrations!

PRAY WHEEL = Ett hjul som nedan. Om en snurrar på dem här är meningen att ens synder ska bli förlåtna, att det ska rena dig och återförena kropp, sinne och själ. Sådana här prat wheels återfinns i stort sätt vart jag än går. Det finns även i olika storlekar, alltifrån dessa och ännu mindre, till 2,5m höga! +se kvinnan till höger i bilden, hon är just på väg att snurra på ett av alla hjulen.

NEDAN: Ser vi ännu en lång rad av praywheels. FYI, jag kan berätta att dem känns rätt bra att snurra på, eftersom dem har ett speciellt mönster på något vis känns tillfredsställande att röra vid. 

FLAGGORNA: Om det är något som finns på fler platser än praywheel'n så är det prayflaggorna! -Dessa ser en bokstavligen vart en än går. På restauranger, i naturen virade mellan trädtopparna, längs vägarna, på lastbilsflaken, i samlingssalarna, utanför butikerna. Överrallt. Dessa ska påminna oss om att gud finns överallt, att ta hand om, och se ,vår omgivning med kärlek och empati. 

NEDAN: Eftersom jag ändå var igång kunde jag ej låta bli. Tro mig, dem andra aporna var betydligt mer tillmötesgående! När jag tagit fotot ryckte jag till, skrattade nervöst till och ilade genast vidare.

JAN 23th - 2019. WED

Det känns kallare idag. Mina läppar är lila och fingrarna vita. Det är förvisso inte ovanligt när det gäller mig, därför blir jag överraskad, nästan lite rädd, när jag ser att tempen visar 8°. Lite rädd över att kroppens varningar faktiskt är befogade. Sitter uppkrypen i sängen, med vattenkokare i famnen och tre lager plagg. Jag var medveten om att det inte skulle vara sommarsäsong här innan jag åkte, att det skulle bli kyliga morgnar och kvällar. Vad jag inte visste vad att dethär gällde även inomhus. Dem obeintliga värmesystemen, för mig som är van vid dem, gör sig ständigt påminda. Det blir genast så förklarligt varför sjukdom är så vanligt här. -Ok, jag befinner mig på ett kloster där en tredjedel av munkarna är under sju års ålder. Så jag förmodar att bakterier sprids lika lätt här som på vilken annan sförskola som helst.  

Det var just förkylningen som jag idag, när jag sa att jag inte kunde göra Benneth (annan volontär) och dem andra (munkarna) sällskap under förmiddagens puja (puja = pray = be/böner). Att jag behöver sova bort förkylningen, och visst, det skulle vara väldigt skönt om den återkommande feberfrossan försvann, men jag vet ju..att ett ärligare, kanske inte lika värdigt, svar hade varit att jag, än en gång, gick och la mig för sent igårkväll/natt.

Tar av mig vantarna, trots kylan. Det skapar en annan kontakt med tangenterna, med texten och tankarna, och det mellan tankarna. Det är med skräckblandad, och lite naiv, förtjusning som jag väntar på att se om insulinet räcker veckan ut eller inte. Tanken var såklart att ha med mig mer insulin hit, så att det finns marginal. Bara lämna lite i kylskåpet, hos Green Lion (organisation som jag återvänder till efter klostervistelsen). Dethär lyckades jag dock gömma, lyckligtvis hade jag ändå min "nöd-diabetesväska" med mig, innehållande bla en 10ml insulinflaska (som redan var påbörjad). Kanske pga av brist på konsekvenstänk, eller pga lathet, så har jag ej skrivit till Green Lion ang detta, eftersom jag ju faktiskt tror att jag klarar mig på insulinet jag har. Tror.. Frågan är hur snabbt jag kan få tag på resten av insulinet om denhär flaskan ej räcker, eller om den plötsligt gåri kras. Eller om pumpen plötsligt skulle sluta samarbeta och paja? Ok, om jag tar slut på insulinflaskan får jag helt enkelt möta upp Green Lion någonstans inom ett dygn för att få mer insulin, dvs inget som skulle vara akut eftersom jag då har insulin i pumpen). Det värsta som kan ske: pumpen slutar fungera när mörkret fallit på. -Vilket 1, gör att jag måste gå över till sprutorna - vilket ej är möjligt utan insulinampuller (samma innehåll som insulinflaskor, skillnaden är att en ampull kan du stoppa i sprutan och börja använda direkt, medan insulinflaskan fyller du på ifrån). Om det skulle vara natt skulle det innebära att chansen att ringa och prata med Green Lion är mindre, och främst - troligen väldigt svårt att få tag i en taxi som kan köra ända härifrån, högt uppe i bergen, till Kathmandu (1,5h i mörker, med dålig belysning samt vägunderlag).

Phuh ok, nu var det avklarat (värsta-senariet genomtänkt). -Kanske säger något om marginalen som aldrig finns i mina beräkningar?    

JAN 21th - 2019. MON

Tiden går så fort, så många texter hinner skrivas sedan sist, känns inte lika autentiskt att lägga upp dem i efterhand. Snarare som att på gå tillbaka till ett tidigare liv, till ord som inte längre är sanning. 

Frågan är, ska jag ägna tid, redigera dem och lägga upp ändå? Eller bidrar det endast till distraktion från nuet?

PÅMINNELSE: Om ni också känner för, och har möjlighet, att bege er till andra breddgrader så besök Go'Explore's hemsida - https://www.goxplore.se/pc/  - Om ni bokar en resa via denhär länken får ni 300kr discount!

12/1, LÖR. På bussen hit, till Nala Monastery, satt jag med en härlig människa. Vi pratade om att hennes örhängen var ina och att jag ville ha likadana. 

20/1 Sön, Work in progress. På tisdag 22/1 är det Buja Day (pray day), precis som det var onsdag och torsdag förra veckan (v.3), högtidliga dagar som årligen återkommer. Under dessa dagar ber munkarna mer eller mindre hela dagen, från tidig gryning till dess att mörkret faller på. Just på tisdag ber dem för en älskad guru, Karma Pah, som lämnade jordelivet för en tid sedan. För att hedra honom så skapar man ett (tror jag) massivt antal konstverk. Med dessa färgrika skulpturer dekorerar man sedan templet/the prat whole med (föreställandes gudar och andra heliga ting). Sedan offras dem ihop med mat (oftast ris), vilket är menat ska medföra lycka och välmående till Karma Pahs (/den bortgånes) kommande liv. 

JAN 13th, SUNDAY. 

Efter en natt på klostret begav jag och Meaghan (rumskompanjon från Australien) oss hit, till den urgamla staden Bhaktapur, 20 min från Nala Monastery. Och jag måste medge, att det kändes lite som att gå tillbaka i tiden, det var en påtaglig märklig känsla under hela dagen. Tillsynes såg staden så död ut, samtidigt så känns det som att livet fortfarande flödar igenom den. Större delen av staden, bla Bhaktapur Durbar Square, byggdes under 1400-talet. -Och liksom många andra platser som jag hittills har beskådat, så har denna överlevt jordskalv och andra naturkrafter under alla dessa år. Dem står kvar, obrydda och lika stabila som 1410. Som om tiden stått still. 

JAN 18th, FRIDAY. Matteamet i full gång med lunchen, in form av Dahl Bath (soppa och ris). Köksteamet idag bestod av Yieche, Dapasa och Pakas (som vanligtvis är portvakt). Om en dag eller två står jag på tur!

17/1. THURSDAY. Skärpan kunde förbättras, menmen. Såhär odlar bönderna här. För min del, som är van vid stora fält av grödor känns det exotiskt att se hur bönderna här använder marken på ett helt annat vis. Dem utnyttja marken till fullo, inte en meter går till spillo. -Men vilket jobb! -Till skillnad från Sveriges bönder har invånarna här möjlighet varken ekonomiskt eller i praktiken, att använda moderna traktorer (dem som odlar längs bergssluttningarna dvs). 

18/1, LÖR. Häromdagen besökte jag , Benenth (from Chicago, US) och Meaghan (Melbourne, Australien) Thamel - ett gigantiskt turist/shoppingområde i Kathmandu. -SÅ många gånger billigare än IKEA + SÅ mycket mer iögonfallande prylar..!

++Benneth och Meaghan är även dem volontärer på klostret. 

13/1. OVAN: Från besöket i Baktapur med Meaghan (rumskamrat från Melbourne, Australia), förra söndagen. Dethär är rester efter jordskalvet 2015. Overkligt samtidigt som det skapar en påtaglig närvaro och tacksamhet hos mig. 

19/1. LÖR. Under Thamelbesöket stötte vi plötsligt ihop med Maria och Carol, ett par som även dem bodde på klostret förra veckan (som som nu begett sig hemåt). -En ytterst glädjande återträff!

19/1. LÖR. Första gången jag medvetet testat momo's - den Nepalenska varianten av Dumplings - SÅ goda! Till en början tänkte jag att folk överdrev när dem beskrev hur overkligt goda dem är. Kanske placebo, oavsett vad så instämmer jag HELT med dessa människor..!

JAN 11th, FRIDAY.  Under fredagen under introduktionsveckan hikade vi. I från fyra timmar vandrade vi från volontärhuset, till en bergstopp(-ish) och tillbaka. Vi gick genom byar, passerade gårdar, fält och dylikt. Det så kallade "landet" runt Kathmandu. Jag insåg då att den nepalenska landsbygden kännetecknas på samma vis som den svenska. Tyst, lugnt, harmoniskt. Fler invånare som vänder sig om för att kolla på människor med främmande hudfärger. Fågelkvittret som hörs. Det bara...totala lugn du vandrar igenom. 

TUES 15/1-19.

Klockan är fyra på eftermiddagen när jag skriver dethär, på klostret i Nala, Nepal. Genomförkyld, ledsen och ensam, trodde jag för en stund sedan att jag var, nu inser jag att det endast var pga känning som dessa känslor uppstod.

`´FYI -Ja, för er som ej visste det så har jag Diabetes, typ 1, sedan tre års ålder. Ordet "känning" ovan nämnt innebär att blodsockret är för lågt (under 4.0mmol) för att kroppen och sinnet ska kunna fungera optimalt. En känning/lågt blodsocker åtgärdas genom att mata kroppen med snabba kolhydrater, som druvsocker, vindruvor eller mjölk. `´

Genomförkyld och förfrusen känner jag mig dock fortfarande, men nu utifrån ett neutralt perspektiv, allvaret har tynat bort och kvar finns tillit och lätthet.

Lyssnar på Alex och Sigges Podcast, tycka vad en vill, men än en gång får dem mig att tänka, känna. Ifrågasätta mina föreställningar om mig själv och världen. Jag sitter i solen, bland dem få kvadratmeter där wifi finns. Önskar att jag vore själv, så att jag skulle kunna försvinna i texten, släppa omgivningen. Skulle kunna gå till rummet, men solen här är för stark för att kunna dissa den över ett kallt rum vars fönster befinner sig i skuggläge (öster?). Inga värmesystem här, vilket fyller mig med en enorm tacksamhet och längtan hem, till lilla Ramdala, där det finns element, micro och spis att värma sig med, ibland till och med golvvärme. Hemma är så likt här, bortsett från detdär med värmesystemen, och trafiken kanske. Någonstans känns det märkligt. Får inte ihop det, att det är så likt, men ändå inte. Att människor är precis som jag, förstår mig, att viljorna, önskningarna och känslorna är sig lika, men den fysiska vardagen så olika.

JAN 14th TUESDAY, 2019. 

2ND @ NALA MONASTERY & FASCINATIONEN ÄR TOTAL

Idag var andra dagen jag och Meaghan, från Australien, undervisade munkar i små åldrar. Timmarna vi undervisar är markerade som "VOLONTÄR" på deras schema. Det faschinerande är att under dem perioder, när det ej är någon volontär på plats, så har dem ingen lärare. De två klasserna med 7-10-åringar kan vi lämna själva, dem förstår att det är läsa och skriva som gäller, med eller utan lärare. Hade det gått i Sverige? Att lämna ett gäng 20 st 8-åringar i ett rum med övertygelsen om att dem skulle plugga (och inte bygga sandslott, dra varandra i håret eller hoppas ut genom fönstret)?

Värre, eller som jag tycker känns mindre säkert iaf, är att lämna den tredje klassen, "Nursury"klassen själva. Dessa kids är 3-5 år, alltså blir det ej så mycket undervisande, mest lek, stoj, ibland skoj, och stim under denahär tiden. Ska fråga någon av dem äldre munkarna om det verkligen ej är någon som tittar till dem när dem ej har någon lärare..

Tacksam att jag har Meaghan, som vanligtvis arbetar som lärare sedan något år tillbaka. Tänker att utan henne hade jag varit så osäker, tänker att jag vet ju ingenting om 3-4-5-6-åringar. Hon är tacksam att hon har mig, som arbetat som aupair med yngre kids än dem hon undervisar, back in Australia. Med andra ord är demhär åldrarna nytt för Meghan, samtidigt som antalet ungar är nytt för mig. Det skapar en öppenhet, och tillit till varandra, och till eleverna. -Säger jag efter att ha undervisat två dagar. Än återstår 12! Varav fem utan Meghan, eftersom hon åker hem innan veckans slut. Nästa vecka, då jag ska ha hand om dessa tre klasser på egen hand, är alltså något som jag känner skräck över, men kanske också bland det jag kommer lära mig på mest? Någonstans så vet jag ju att rädslan grundar sig i att inte bli omtyckt. Att jag nästa vecka, när Meghan har åkt, bara har mig själv och munkarna att tillgå under lektionerna. Visst trivs jag gott i mitt gena sällskap, känner mig bekväm. Därför känns det som en utmaning att faktiskt gå utanför rummet, bort hit, till solen fler gånger, inte bara pga wifi-tillgång, utan också för att lära känna dem, bygga upp nya bekantskaper, på riktigt. Visst har vi bytt Facebookuppgifter osv, men jag vill lära känna en ny person, på riktigt. +Att jag verkligen vill förstå dethär med buddhismen och klosterlivet! FYI - klostret ser ut som ett palats(!!) + Tyvärr har jag ej tillgång till några bättre bilder för tillfället..!

Tja, den här texten blev lite ihopföst. Kanske lite oambijös, ofokuserad, menmen. Hoppas det skänkt någon form av underhållning iallafall. 

U GO!

Alla artiklar